Yesterday I visited Kulturhuset in Stockholm and listened to Jeanette Winterson, an author from England. I have read her since my childhood and used many of her lyrics in my own concerts in recent years. Now I’ve started compose music to her words. She is the only contemporary author who I love. You who attended any of my concerts know this. But yesterday I sat by myself in the audience and was nervous about the upcoming meeting with a soulmate who did not know of my existence.
I thought I was unique in feeling so close to Jeanette, but I mistook myself severely. The auditorium was filled to the brim of mainly women, but also men and there were several people who stood up in the query part, crying and thanked Jeanette for her books. Said that her words have supported and saved … I was not alone anymore with my close relationship with Jeanette, along with a hundred people, I stood patiently in line to get her autograph. With a pounding heart, I struggled to remember my own name and the name of her books in English … I practiced … the firecracker …. fireworks (a wonderful video with Kate Perry) … no … The lighthouse keeping … the fire … no …. Sofie … my name is … and what I really want from her? ….. It had become a barrier of several hundred people and fame between me and her. From an intimate chamber relationship, and being a soulmate, she ended up on a piedstal and I became a fan …. So when I finally reached her there was one thing left, a heart pounding like a runaway horse. A couple of warm dark eyes met me, and wondered why I did not come up! (I had escaped to the dark Swedish forest and huddled there) and I was hoping for a miracle that she could see through my protective wall of fear and look into my eyes and understand immediately … But this did not happen, of course … (though I do not really know … he he). I recognized her own protective walls she had to bring from my own “first-time” – meetings with people who knows me but who I don’t know.
She asked: “How do you do?”. “Nervous,” I said, honestly, “How do you do?” Politely to bounce back, I know my English tradition. She repeated: How do you do?, Again. “You’ve Already asked me that”, I said (slightly indignant, a little more energy). “I will ask How do you do, Until You stop being nervous! Jeanette said with her typical rapidity.
I pointed out that I accepted that I was nervous. But should have said “thank you” for her attempt to escape the pedestale and reduce the distance between us. I know that it is pointless to be up there, alone. I dared not tell the truth, that she is important to me and that’s why I was scared and nervous. I thought I had a lot to risk and met up with armor instead of transparency.
But one important thing here! I beautifully avoided the sense of “vulnerability” by becoming nervous. I chose somewhere a resort of this weak spot where I nevertheless became as concerned as many thousands of others, fled to nervousness, I let the appreciation and love of others become an obstacle for me to admit that I was also, totally un-unique, (it is soooo important for me to be unique!!) so deeply moved that I wanted to cry when I met her ‘live’ for the first time.
I stood there dressed up, with a CD recording of two new songs with her text and an “Emily and I” album. I put those documents on the table and asked her to listen to my heart … It was like asking her on a date. Maybe she will reject me or do not even bother, even worse. Of course I was nervous …
However, it is good to have been there in a queue, with a pounding heart, to feel which forces are operating. It’s good to know how that feels, when I sit at a signing table and note that one and another has a pounding heart too.
For it will be a bit skewed in the meeting between one who has been on stage and one that is unknown, that comes for a signature in a book and possibly a short conversation and a glance. I have a hard time overcoming this. The role of the pedestal and the admirer creates no real encounters, both are false.
All of this flows out anyway in a single desire, to be noticed. I’m 40 but also four.
I hope you love me, Jeanette, as I do love you. Although I’m one of many. That is ok.
Igår var jag på Kulturhuset och lyssnade på Jeanette Winterson, författare från England. Jag har läst henne sen ungdomen och använt flera av hennes texter på mina konserter de senaste åren. Nu har jag börjat tonsätta hennes ord. Hon är den enda författare som jag älskar, vill tonsätta, som är nu levande. Ni som kommer på mina konserter vet detta. Men igår satt jag själv i publiken och var nervös inför det stundande mötet med en själsfrände som inte visste om min existens.
Jag trodde jag var unik i min närhetskänsla till Jeanette, men misstog mig gravt. Hörsalen var till bredden fylld av till stor del kvinnor, men även män och det var flera som ställde sig upp i fråge-delen, som gråtande tackade Jeanette för hennes böcker, att orden stöttat och räddat… Jag var inte ensam längre med min hjärterelation med Jeanette, tillsammans med ett hundratal personer stod jag tålmodigt i kö för å få en autograf. Med ett bankande hjärta kämpade jag för att komma ihåg mitt eget namn och namnet på hennes böcker på engelska…jag övade…the firecracker….fireworks(en underbar video med Kate Perry)…nej…The lighthousekeeping…the fire…nej….sofie…my name is…och vad ville jag egentligen henne?…..Det hade blivit en barrriär av flera hundra människor och kändisskap emellan mig och henne. Från en intim kammarrelation, en själsfrände till att hon hamnade på en piedstal och jag blev en beundrare….Så när jag väl kom fram så fanns det endast kvar ett alltöverhärskande hjärta som bankande som en skenande häst. Ett par varma pepparkaksögon mötte mig, undrandes varför jag inte kom fram!!! (jag hade skenat iväg till den svenska urskogen och kurade där) och jag hoppades på ett mirakel att hon skulle kunna se igenom min skyddsmur av rädsla och se in i mina ögon och förstå direkt… Men så blev det förstås inte…(fast jag vet faktiskt inte… he he). Jag kände igen skydden hon var tvungen att ha med sig från mina egna “förstagångs”- möten med människor som känner mig men där jag inte känner dem.
Hon frågade: “How do you do?”. “Nervous”, sade jag, ärligt, “How do you do?”, artigt med studs tillbaka, jag kan min engelska tradition. Hon upprepade: How do you do?, igen. “You’ve already asked me that”, sa jag (lätt indignerad, lite mer energi). “I will ask How do you do, until you stop being nervous!!! sade Jeanette med sin typiska rapphet.
Jag framhöll att jag accepterade att jag var nervös. Men borde ha sagt “tack” för hennes försök att fly piedstalen och minska avståndet mellan oss. Vet att det är meningslöst att vara däruppe, ensamt. Jag vågade inte säga sanningen; att hon är viktig för mig och det är därför som jag är rädd och nervös. Jag tyckte jag hade mycket att riskera och mötte upp med rustning istället för öppenhet.
Men en viktig grej här! Jag undvek elegant känslan av “vulnerability” genom att bli nervös. Valde någonstans en utväg från denna svaga plats där jag trots allt blivit lika berörd, som många tusen andra, flydde till nervositeten, lät många andras uppskattning och kärlek bli ett hinder för att jag skulle erkänna att även jag, helt o-unikt, (det är såååå viktigt för mig att vara unik!!!!) också var då djupt berörd att jag ville gråta när jag mötte henne “live” för första gången.
Jag stod där uppklädd, med en Cd-inspelning av två nya sånger med hennes text och en “Emily and I” skiva, lade dessa dokument på bordet och bad att hon skulle lyssna på mitt hjärta… Det var som att fråga chans. Hon kanske kommer att avvisa mig eller inte ens bry sig, ännu värre. Det klart jag var nervös…
Det är dock bra att ha varit där i en kö, med bankande hjärta, känna av vilka krafter som är igång. Det är bra att veta hur kan kännas, när jag själv sitter vid ett signeringsbord och ibland noterar att en och annan har ett bankande hjärta.
För det blir lite skevt i mötet mellan en som varit på scen och en som är okänd, som kommer för å en namnteckning i en bok och ev. ett kort samtal och en blick. Svårt å få bukt med detta. Piedstal- och beundrarrollen skapar inga riktiga möten, båda är falska.
Allt detta mynnar ändå ut i en enda längtan, att bli sedd. Jag är 40 men också 4.
I hope you love me, Jeanette, as I do love you. Although I’m one of many. That is ok.
