Dagboksanteckning Stockholm den 25 juli 0900
Sitter med kaffe och dator, försöker ta hand om Stockholmsvärmen med alla fönster öppna för att få lite svalka. Men det räcker att blunda lätt för att komma tillbaka till resan till Storbritannien, det svala, gröna fuktiga landet där det mest regnar, där kullarna och hedarna är oändliga. Det var nån vän som utbrast: ”Men det är ju ditt element!”. Hedarna. Kanske är det så.
Har läst 28 åriga Emily Jane’s roman ”Wuthering Heights” , sv.Svindlande Höjder, många gånger och att vara i byn Haworth i Norra Yorkshire är som att gå i kulisserna av berättelsen. Husen med den grå stenen som används till alla hus i England, knöggliga stengator som stupar ner mot dalen och med den enorma utsikten mot den böljande bergskullarna. Den oregerliga begravningsplatsen med stenar lagda åt alla håll bredvid Brontë’s hus: The Parsonage. Pubarna, duvorna, hönsen, hundarna, spökena! Haworthborna pratar om spöken som vi pratar om vädret. Och jag blir vettskrämd.
Fem intensiva dagar, jag åkte direkt till Ponden Hall för att spela in mina tonsättningar ur romanen. Hemmansägaren Charlotte hade köpt gigantiska hundben för att få deras fyra vilda och fritt uppfostrade ”farm-dogs” att vara tysta under inspelningen. Och det blev magiskt!
Det stora festrummet från 1600talet som alltid huserat musik tystnade och lyssnade intensivt när jag lätt flygmärkt försökte fokusera på text, teknik, musik och flyg-nedstämd-gitarr. Men det var någon magi som tog över så fort musiken strömmade och Charlotte låg utsträckt i en fåtölj som en slags tyst medmusiker. En helig stund som jag aldrig kommer att glömma. Att sjunga texter ur Wuthering Heights på en plats där Emily ofta var och som sägs var inspiration till romanen blir ofattbart angeläget och meningsfullt.
Utanför Ponden Hall börjar Lancashire Moors och tar man en ordentlig promenad kommer man till det vindpinade huset där boken sägs utspela sig med karaktärerna Cathy, Heathcliff och Nelly m fl. Sant eller inte så har ruinen besökts, fotats och målats av otaliga gånger, tex av Sylvia Plath. Det är kanske någonting med den oändliga utsikten och de öppna hedarna där, det gröna som möter den grå himlen som gör att ”de kreativa” söker sig dit som nattflugor till lampor. Sylvia Plath, Jeanette Winterson, Emily Brontë, jag och alla de som skrivit böcker OM systrarna Brontë, som skrev mot alla odds. Jag mötte en spännande dam från Danmark som forskade i ”Geologisk dragningskraft”, hon menade att människan söker sig till vissa platser och undviker andra. Jag är sannerligen dragen till dessa nejder.
Sen var det hastigt byte från introvert inspelning till extrovert konsert i Ponden Mill, där jag fick äran att dela kväll med Vanessa Forero som är en underbar singer&songwriter från UK. Vanesssa har nyligen flyttat till djungeln i Colombia och bor nu ensam på en bergstopp. Hon är dotter till Marina Chapman, som växt upp tillsammans med apor, som Mowgli…Ofattbart. Vi lyssnade på varandras musik och berättelser och hon uttryckte från scenen att jag var en fågel som fick en helt annan kontext av nån som bor i djungeln. Mamma Marina berättade sen om sin unika uppväxt och vi avslutade kvällen med att sjunga ”It aint me babe” tillsammans. Själv var jag helt förstummad av Vanessas musikalitet, person och de val hon gjort.
Två dagar med vandring på hedarna, med ett kärt återbesök av ”The Parsonage” och te-häng med de underbara människorna i Ponden Mill, Barbara och Richard m fl avslutade denna resa som bara fortsätter att sjunga i mig. Har med mig guldklimparna, inspelningen hem och upplever att sångtexterna fått kött på benen och det känns som att hela jag har iscensatts. Ett stort tack till Tara Paulsson som hjälpt med brittiskt uttal och en kväll spelade jag in original Yorkshire dialekt med ett par trevliga tvillingar på ”The Fleece In”. Nu är det bara att följa vägen och se vad nästa steg är. Att denna resa blev av är en livsgåva och den möjliggjordes av Konstnärsnämndens ekonomiska stöd! TACK till alla inblandade!
