Oväntat hembunden med hjälp av flunsan tänker jag lite på Emily Brontë, igen, det görs filmer och biografier om denna geniförklarade unga dam som skrev en skandalomsusad och fantastisk bok Wuthering Heights.
Det slår mig att det finns en skillnad mellan mig och filmmakarna, biografmakarna och de som forskar kring henne.
Jag behöver inte säga vem Emily är, försöker bara sjunga hennes ord, möjligtvis speglar sångerna något om mig. Efter flera år med hennes texter i mitt system är hon mig fortfarande endast en förnimbar gestalt, där jag i blindo tar mig sakta fram i hennes tankar, hennes andes dimma med hjälp av hennes ord. Jag har ingen aning om vem hon var eller hur hon skulle kännas om jag mötte henne som reell person, om vi skulle klicka och känna flow ihop om det skulle skära sig och bli stelt. Jag behöver inte få fram sanningen om henne eller göra om hennes historia så att det passar filmens krav på form och innehåll. Jag bara sjunger hennes ord. Kan vara vanvördigt nog.
Emily skrev om sin passerade ungdom när hon var 20 år och jag skriver om den nu. Jag är trött och äldre, tappat intresset för att kämpa för flaggan högst uppe på kullen, putsa på en framgångssaga att berätta om mig själv. Mer tacksam att mitt mörker är mig mer känt nu, att jag har familj och får uppleva små vardagsmirakler. Men kanske är det flunsan, vet inte. Dock är musiken och sångmakandet den viktigaste kraften jag har. Och nog så plitar jag på orden och lägger ut dem, så visst finns en längtan att kommunicera.
I Emilys dikt “To The Blue Bell” – säger blomman till oss att inte sörja att den blommar kort tid: ”Glad I bloom and calm I fade, dews of heaven around me staid, mourner, mourner, dry thy tears, sorrow comes with lenghtened years—would I rather choose to die, in a winters stormy sky?”. Jag och vänner har ältat detta hur det är att åldras och vad som är viktigt då? Är värdighet, historien man har om ens erövringar eller närhet till livet viktigast? Är det att så länge som möjligt hålla sig fast vid ungdomens glädjeämnen? Detta att många av oss får leva nästan tredubbelt så länge som de under Emilys tid ger onekligen tankar om vad som är bäst.
