Hitintills så kostar musiken mig skjortan kan man säga….inför ett gig får jag nämligen ett slags virus på mig (mer kraftfullt än vinterinfluensan) och jag bara måste köpa en ny klänning, detta händer varje gång. Vilket förstås stöttar de fina klädesförsäljarna och designfolket (de skall oxå leva), men därmed dumpas min ekonomiska kalkyl i skattemyndighetens gråa papperskorg, med en post som är mycket komplicerad att dra av. Varför är man inte sträng-beroende?
Med Manifestgala i antågande och precis utkommen som en överlevande från tandläkarbesöket blev viruset dubbelt så starkt och jag gick in på klädesaffären HOPE. Inom loppet av en halvtimme hade jag slängt ut långt mer än en hyra på kläder. Trots 50%. Jag gick “bedövat” lyckligt runt i Hope- affären och kände mig som en Hope-tjej vad jag än satte på mig, glad för att jag levde och kände att nu var det dags att ändra på livet i dess grundvalar och dess färger igen. Jag skall bli en sån där kvalitativ, diskret, dyr tjej med kort page och vara lugn på scen, men sjunga gudomligt så folk gråter öppet….jaaaa….så skulle det bli om jag bara köpte skorna…
Nu med ny utstyrsel skall Hope få komma upp till bevis. Imorgon på Manifestgalan på Nalen så kommer jag delta för första gången på en branchfest som ändå är en tävling, där min favvokompis Petter är min V/S. Här har jag inte varit i sen “jag inte blev vald till fotbollslaget”-tiden på lågstadiet. Men jag kommer eventuellt att vara en cool “Hope”-tjej med dyra skor som kostade skjortan, kanske något stel (i alla fall i käken, jag hade sprickor i hela vänstra tandraden) och jag kommer kanske bete sig som man skall (har aldrig hänt förut)…fullständigt lättad på pengar och full av bedövning i tänderna.
Det skall bli så kul
Beauty be not caused, it is!
Snorkfröken